Skrevet av Denise Bäckström, Linköping.


Foto: Pexels.com

Sverige valde en annorlunda strategi för att hantera den första COVID-19-vågen jämfört med många andra västerländska länder, vilket skapade uppmärksamhet och blev ifrågasatt både inom och utom landet [1]. Strategin gick ut på att plana ut kurvan för att möjliggöra för vården att klara av att hantera antalet sjuka patienter [2].

Sverige hade inget utegångsförbud eller begräsningar i medborgarnas individuella rörelsefrihet. Förskolor och skolor upp till och med grundskolenivån var öppna, men gymnasier och högre utbildningar bedrevs på distans. Det förekom ingen familjekarantän utan resten av hushållet förväntades arbeta och studera som vanligt även om någon i familjen hade COVID-19. Munskydd var inte obligatoriskt och var inte heller rekommenderat.

Det man gjorde i Sverige under den första COVID-19 vågen var att man förbjöd sammankomster med 500 deltagare eller fler, i övrigt var det endast frivilliga rekommendationer. Folkhälsomyndigheten rekommenderade att människor arbetade hemifrån om det var möjligt, att man undvek kollektivtransporter, höll avstånd till andra människor och begränsade sina sociala kontakter. Utöver det omfattade rekommendationerna handtvätt med tvål och vatten [1].

Vi vet sedan tidigare att antalet traumapatienter är lågt i Sverige. Man har till exempel under lång tid satsat på att förbättra vägar och antalet skadade och döda i trafiken har till följd av det sjunkit [3, 4]. Antalet barn som dör till följd av trauma i Sverige tillhör de lägsta siffrorna i världen [5].

Vi var intresserade av att ta reda på hur COVID-19-pandemin påverkat traumasituationen i Sverige under den första vågen. Vi jämförde därför antalet traumapatienter som registrerats i svenska traumaregistret (SweTrau) första mars till sista juni 2020 med samma period året före [6].


Figur hämtad från SJTREM

Vi fann att antalet traumapatienter sjönk med 24,2% i Sverige under den första COVID-19-vågen 2020. Det finns flera studier som visar att antalet traumapatienter sjönk under de första veckorna av COVID-19 [7]. Siffror upp mot 85,4% sänkning ger lite perspektiv på den diskreta sänkningen som vi fann i Sverige. Vi fann också att antalet skador och injury severity score (ISS) var något högre under COVID-19, vilket också andra visat. I Danmark däremot fann man motsatsen, det vill säga ett lägre ISS, vilket är intressant med tanke på hur lika Danmark och Sverige är [8]. Det skulle kunna förklaras genom att titta på hur stora skillnader det var i hur man valde att hantera pandemin.


Figur hämtad från SJTREM

De traumamekanismer som hade en signifikant sänkning i vårt material var skador av motorfordon samt fall från höjd och fall i samma plan [6]. Den svenska mobiloperatören Telia kunde visa hur den dagliga rörelsen med motorfordon sjönk under samma period [9], så det minskade antalet skadade patienter beror troligtvis på att färre människor var ute i trafiken. Vi tror därför att sänkningen av antalet traumapatienter i vårt material beror på att svenskarna följde rekommendationerna att stanna hemma trots att dessa var frivilliga.

Både i Sverige och i övriga Europa dominerar skador orsakade av trubbigt trauma [3, 4]. På flera ställen i världen såg man en ökning av antalet penetrerande skador under COVID-19 [10]. I Storbritannien var det ett resultat av självskador och våld i hemmet [11]. Vi såg också en liten, icke signifikant ökning av antalet penetrerande skador i Sverige. I USA såg man att våldet ökade under COVID-19 pandemin, vilket delvis var ett resultat av bristen på ett socialt skyddsnät för befolkningen [12]. I Sverige finns ett välfungerande socialt skyddsnät vilket sannolikt gjorde det lättare för svenskarna att följa rekommendationen att stanna hemma från arbetet.

Med all typ av retrospektiv forskning så finns det felkällor. I vårt fall kan man fundera på hur korrekt de inrapporterade uppgifterna i SweTrau är och om det är så att man har missat många patienter. Alla uppgifter som förs in i SweTrau måste registreras för hand utifrån journalanteckningar och det är inte orimligt att tro att den höga arbetsbelastningen på sjukvårdspersonal under COVID-19 resulterade i att man missade patienter eller att kvalitén i materialet blev sämre än det brukar vara.

Trots att Sverige endast använde sig av frivilliga rekommendationer under den första COVID-19 vågen så fann vi att antalet traumapatienter sjönk. Vi tror att det beror på att svenskarna följde de frivilliga rekommendationerna och i mindre utsträckning rörde sig i samhället. En annan möjlig tolkning av våra data är att frivilligheten för och senfärdigheten i att introducera rekommendationerna medförde både en undvikbar ökning av smittspridningen under den första vågen jämfört med våra grannländer och en relativt sett liten minskning av traumamortaliteten.

Referenser

  1. Ludvigsson JF. The first eight months of Sweden’s COVID-19 strategy and the key actions and actors that were involved. Acta Paediatr. 2020;109(12):2459-71.
  2. Agner, E. & Arrhenius, G. The Swedish Exception?. 2020. https://bppblog.com/2020/04/23/the-swedish-exception/ Accessed 26 Aug 2021.
  3. Backstrom D, Larsen R, Steinvall I, Fredrikson M, Gedeborg R, Sjoberg F. Deaths caused by injury among people of working age (18-64) are decreasing, while those among older people (64+) are increasing. European journal of trauma and emergency surgery : official publication of the European Trauma Society. 2018;44(4):589-96.
  4. Hasselberg M. Chapter 5.7: major public health problems – injuries. Scandinavian journal of public health Supplement. 2006;67:113-24.
  5. Backstrom D, Steinvall I, Sjoberg F. Change in child mortality patterns after injuries in Sweden: a nationwide 14-year study. European journal of trauma and emergency surgery : official publication of the European Trauma Society. 2017;43(3):343-9.
  6. Backstrom D, Wladis A. A cohort study of trauma patients in Sweden during the first months of the COVID-19 pandemic: a small reduction in trauma admissions. Scandinavian journal of trauma, resuscitation and emergency medicine. 2022;30(1):12.
  7. Waseem S, Nayar SK, Hull P, Carrothers A, Rawal J, Chou D, et al. The global burden of trauma during the COVID-19 pandemic: A scoping review. J Clin Orthop Trauma. 2021;12(1):200-7.
  8. Trier F, Fjolner J, Raaber N, Sorensen AH, Kirkegaard H. Effect of the COVID-19 pandemic at a major Danish trauma center in 2020 compared with 2018-2019: A retrospective cohort study. Acta anaesthesiologica Scandinavica. 2021.
  9. Telia. https://www.telia.se/privat/aktuellt/hemma-i-folknatet/covid-19-mobilitetsanalys Accessed 4 Jun 2021.
  10. Chiba H, Lewis M, Benjamin ER, Jakob DA, Liasidis P, Wong MD, et al. «Safer at home»: The effect of the COVID-19 lockdown on epidemiology, resource utilization, and outcomes at a large urban trauma center. The journal of trauma and acute care surgery. 2021;90(4):708-13.
  11. Olding J, Zisman S, Olding C, Fan K. Penetrating trauma during a global pandemic: Changing patterns in interpersonal violence, self-harm and domestic violence in the Covid-19 outbreak. Surgeon. 2021;19(1):e9-e13.
  12. Hatchimonji JS, Swendiman RA, Seamon MJ, Nance ML. Trauma Does not Quarantine: Violence During the COVID-19 Pandemic. Ann Surg. 2020;272(2):e53-e4.

Se også tidligere nyhetssaker som berører samme tema:

Har pandemien påvirket traumatologien i Norge?

Rapport från ett akutsjukhus i Stockholm under corona pandemin

Kraftig nedgang i skadepasienter under lockdown i Norge
TRYGG KIRURGI I KORONAENS TID
Utfordringer på skadested i disse koronatider
Hvordan håndtere stress i team?